Varför, varför, varför, måste vi dras med snöslask?

Ska det vara så att man flera månader om året måste förstöra skorna, bli blöt om fötterna och halka och slå sig bara för att vi bor i ett kallt land? Jag vet nog varför vi är deprimerade om vintern, det har inget med mörkret att göra. Vi är deprimerade för att så fort vi går utanför dörren så ägnas all uppmärksamhet och koncentration åt att ta sig så oskadd som möjligt över en slaskig hinderbana. Vi ser alltså varken varandra eller omgivningen överhuvudtaget. Då blir man ju lätt less, särskilt om man har en fetisch för landskapsarkitektur eller människor. Eländiga dagar kan trotoaren vara oanvändbar och man får välja att gå i gatan, eller pulsa i snöiga gräsmattor. Då är tillvaron en kamp och själv är bäste dräng. Där möts man ju inte heller så ledigt och gärna. Nä, bort det!

Hursomhelst. Min allvarliga fråga är denna. Varför klafsar vi egentligen runt i snöslask? Vi lever väl för i helvete inte på medeltiden? Att klafsa är inte 2000-tal - not in my book, it ain't. Kan man inte projektera bort snöslasket? Kan man inte förvalta bort snöslasket? Isåfall varför görs det inte!?  Det finns ju flera tänkbara åtgärder, uppvärmd markbeläggning, intensiv snöröjning, kreativ dagvattenhantering....

Nu kanske man kan tycka att ett par rejäla vinterkängor gör saken, men det löser egentligen bara problemet med vätan. Förutom besvären slasket skapar för framkomlighet är det också ett rumsligt aber. Snöklädda vidder kan kännas lite sköna och eleganta, men jag vill inte bo i slaskiga landskap. Visst kan man tycka att det finns en poetisk charm i Crocus och Galanthus som tränger upp mellan små snödrivor, men det är ju först efter tjällossningen, efter att slaskproblematiken är över för säsongen. Då har man bara det där jävla gruset kvar som irritationsmoment. Om gruset återkommer jag en annan dag.

foto: Dynamedia

En man som heter Thorbjörn Holmlund vill bygga en 45 meter hög älg i limträ på berget Vithatten mellan Skellefteå och Arjeplog. Hur kan man annat än älska ett så vansinnigt projekt?

Holmlund är turistentreprenör och driver Svansele Vildmarkscenter, där han genomför älgsafaris. Uppenbarligen är hans kärlek för denna Alces alces så stor att han inte nöjer sig med exemplar i skala 1:1, utan bara måste uppföra en älg av gigantiska proportioner, Storälgen. I slutet av nittiotalet fick han idén och sedan dess har han kommit en bra bit på väg. Han har fått med sig lokala politiker såväl som träforskare vid Luleå tekniska universitet och så sent som i höstas fick han godkänt bygglov för skapelsen. Nu ter det sig bara vara finansieringen kvar. I finanskrisens fotspår cirkulerade ryktet att LKAB dragit sig ur med 5 utlovade miljoner, samtidigt som LKAB själva dementerar att en överenskommelse någonsin funnits. Hur det än må vara så ligger byggbudgeten kring 60 miljoner och något säger mig att det ännu är några kronor kvar att skrapa ihop. På Storälgens hemsida står det att det drygt årslånga bygget ska starta under 2009, jag håller tummarna för att det ska bli så.

Man kan dra till med många ursäkter för att genomföra ett projekt av så vansinniga proportioner. Visst kan det bli ett dragplåster för Skellefteregionen och visst är det bra för svensk träindustri, men ska sanningen fram så är det som tjusar mig just att bygga en stor jävla älg på ett berg mitt i djupaste Norrland.

Man kan köpa aktier i driftsbolaget Storälgen AB, och jag tvekade inte en sekund när jag märkte att jag kunde göra mitt för att stötta detta.

Likt Oldsberg och Hjärt-Lungfonden säger jag: "Jag har bestämt mig, jag sätter några hundralappar och det tycker jag du också ska göra!"