En av mina käpphästar är den idé som kallas Hume's lag, döpt efter dess upphovsman, David Hume (1711-1776), skotsk filosofi, historiker och nationalekonom.

Hume's lag innebär populärt att ett imperativ (bör-sats) inte kan följa enbart på ett sakpåstående (är-sats). Med andra ord kan man inte härleda hur man ska handla enbart ur ett sakpåstående. Där emellan måste nämligen komma ett ställningstagande. Sen jag under gymnasietiden lärde känna denna lag har den varit till stor nytta men också ofrånkomligen ställt till visst förtret i mitt sociala samspel.

Ett banalt men åskådliggörande av Hume's lag är följande:

 Exempel 1

Sakpåstående: Jag har slut på mjölk.

Slutsats: Jag måste införskaffa mjölk.

Denna slutledning är ogiltig enligt Hume's lag, istället kan kedjan exempelvis se ut såhär:

Exempel 2

Sakpåstående Jag har slut på mjölk.

Ställningstagande Jag vill ha mjölk! 

Slutsats Jag måste införskaffa mjölk.

Man kan ju tycka att det explicita ställningstagandet i andra exemplet är underförstått i första exemplet, och det må så vara i detta fallet, men vad händer där vi inte delar åsikt med den som talar? Det är ett klassiskt retoriskt knep att smyga direkt från sakpåstående till slutsats utan att redogöra för outtalade ställningstaganden.

Det kan också vara en fälla att trilla själv i, att i sin egen kreativa process tappa det medvetna ställningstagandet. Att kunna värdera information är centralt för landskapsarkitekten. På sätt och vis kan man på vårt språk säga att Hume ger oss detta:

Ett förslag kan aldrig följa direkt på en inventering. Däremellan måste komma en analys!

Vad märkligt, det där låter ju bekant på nåt vis.

Men Hume hjälper oss också att förstå att vi alltid måste vara medvetna var vi för tillfället befinner oss. Eftersom vi i vår yrkesroll pendlar mellan det goda samtalet och den övertygande retoriken så måste vi då också hålla koll på vilken roll vi spelar i varje kurva. Den som för det goda samtalet med någon eller med sig själv (i.e. skissar, tänker) måste få upp relevanta ställningstaganden på bordet. Den som däremot är ute efter att övertyga andra...

Läsning i retorik kan alltså med fördel kompletteras med läsning i argumentationsanalys, ett ämne som just handlar om det goda samtalet. Dagens boktips är Konsten att Argumentera (1993) av Thomas Anderberg.

Hume har lärt oss lite idag. Jag tror han kan lära oss mer.

Det är orättvist och enfaldigt att tilldela en art ogrässtatus. En maskros anses vara ogräs för reaktionära villaägare, men uppskattas av en bilist där den pryder extensiva gräsmattor i trafikmiljö.

En art kan inte vara ogräs och inte ogräs samtidigt. Tertium non datur, kära läsare.

Snarare gäller att varje individ eller population måste ses i sin rumsliga, sociala och tidbundna kontext. Det som upplevs som en ogräsplanta t.ex av en trädgårdsmästare på en given plats vid en given tidpunkt behöver alltså inte nödvändigtvis vara ogräs om någon av variablerna ändras.

Att skandera ogräs är ett sätt att värdera en planta eller population av en agent i en given situation.

Ogräs är alltså inte en egenskap som finns i själva växten utan är en relation mellan människa och växt.

Så nästa gång du pekar på en maskros och kallar den ogräs minns då att det du egentligen säger är någonting om dig själv, "Jag vill inte att den växten ska vara där".